Sedan många år har jag ett lite udda beroende. Jag älskar att topsa öronen och gör det mer än jag har behov av. Det är ju så förbannat skönt men inte direkt något man pratar öppet om.För några år sedan bodde jag på centrala Södermalm och käre bror bodde då bara ett par tre stenkast ifrån mig. Då hans badrum fick en fuktskada gled han förbi mig varje morgon för att låna dusch. Som kille (läs gärna man) använder man sällan papperskorgen i badrummet men var ändå ägare av en sådan med lock och allt. Det som kastades i denna var ju just mina kära tops och efter något år med daglig användning blir det ju ett gäng.
Min bror, som förhoppningsvis har en mer naturlig relation till tops, lånade denna morgonen en luddig kompis. Efter användning kastade han denna i min soptunna och blev bestörtad och nästan rädd. Min bror funderade givetvis vad i hela friden det kunde vara för fel på mig som var tvungen att använda så mycket tops.
Några vecokor senare öppnade jag mig och berättade om mitt beroende. Vi skrattade gott och jag fortsatte med min tillsynes ofarliga drog.
Min årliga vårförkylning slog till för några veckor sedan. Jag däckade i ett par dagar men sen var det hela överstökat. Trodde jag. Förkylningen packade ihop och flyttade in till mina öronen. Lomhörd värk och vätska. Inte särskilt mysigt. Alls. Efter någon vecka kändes mina öron bra igen. Men bara i några dagar. Det blev en argsint comeback och nu fick då bli ett läkarbesök.
Doktorn gav mig den där stränga fröken-blicken när jag berättande om mitt topsbehov. ”Ja men det är ju så skönt ju”. Hon skrattade lätt till men sedan förklarade hon vuxet att så får man icke göra. Man ska egentligen inte ha några typer av redskap i örat alls. Det irriterar huden och blir lätt infekterat allra helst i kombination med en vårförkylning. Mina diagnos är alltså: hörselgångsinflammation. Hon gav mig ett recept på en klibbig vätska som ska droppas in i öronen. Jag hoppas verkligen det hjälper för jag hör fanimej ingenting.
Så, inga mer tops för mig inte. Nu lunchpromenad.
