12 kvadrat - inga problem

Läste igår om Mats Alms liv i häktet och utan att kommentera hans liv eller situation drog mina tankegånger genast iväg.

Bilder från mitt tillfälliga ”bunkerliv” i ett tolvkvadratsrum.

Brommaplan, år 2003.

Vill man bo i Stockholm får man många gånger stå ut med mycket. Andra-, tredje- och kanske rent av fjärdehandslägenheter. Inneboende, små utrymmen och många gånger alldeles för hög hyra. Det är ju sen gammalt och något de flesta känner igen.

I efterhand kan jag dock uppskatta mitt omkringflyttande. Jag fick dels koll på olika områden, lärde mig hitta och fick allmän koll på stan och dels härdades man på ett bohemiskt och, konstigt nog, positivt sätt. Faktiskt. Så, att leva och bo (samt driva eget företag) på tolv kvadratmeter var för mig inga som helst problem. Åtminstone under några månader. Och med med en trivsam kontakt med omvärlden.

En händelserik morgonpromenad

Mina favoritjeans har börjat kännas trånga så det fick bli en morgonpromenad. Efter ett stycke snabbgång skrämdes jag plötsligt av ett bullrande ljud. Jag stannade upp och såg plötsligt ett skräckslaget rådjur komma ut från en skogsdunge. Den rusade förbi bara ett par meter från mig vilket gjorde den än mer rädd. Mig med för den delen.

När jag andats ut kom nästa djur. En vit snabb hund med fokuserad blick. Nu inväntades en springade husse/matte men allt var tyst och jag fortsatte att gå. Men, bara några steg senare hördes återigen ljud från dungen och tre små oroliga rådjurskid sprang tvärs över vägen och jag hann ta den dåliga bilden ovan.

Men, kan detta få ett slut? Icke, efter ytterligare några meter hördes återigen något och jag vände mig om. Där kom hunden farande igen, nu i motsatt riktning. Strax därefter kom en orolig matte kom ut från dungen. ”Letar du efter en rådjursjagande vit hund?” Eftersom så var fallet visade jag hundens sprinterriktningen. Hon log skamset, tackade och rusade sedan iväg. Då gick jag. Igen. Utan uppehåll. God morgon.

En finne i röven

Sommarens semester var fantastisk. Den bästa Sverigesemestern jag haft på rysligt länge. Kort och sammanfattningsvis kan den kan delas in i tre delar; skogen, havet och storstaden men med fokusering på skärgård. Och bad. Framför allt bad. Återkommer nog om det.

Men, i den här jävla skitvärlden får man ju inte gå runt och vara hundraprocentigt lycklig. Nej nej, icke icke. Man ska sättas på prov. Och inte vilka prov som helst utan dem från helvetet. Hårda bud med andra ord.

Allt började på vår bussresa mot ostkustens pärla. Där var temperaturen uppe i ungefär var-jag-över-80-bast-skulle-jag-döden-dö. Chaufförens humör var ett lysande bevis på att lite kyla skulle göra gott. Men, istället för att stanna till och se över sina kylande knappar bromsade han tvärt in och erbjöd mig att kliva av, vilket jag givetvis inte gick med på.

Men under denna 90 minuters enormt heta resa föddes troligtvis mitt prov från helvetet. Provet, som under en veckas tid, bestod i att stå ut med en enorm hårsäcksinflammation. I röven! Och dessutom väl placerad kring ena sittbenet. Under följande dagar levde jag med tre skinkor (varav en extremt öm), hade svårt att gå och fick med hjälp av tre till fyra kuddar lära mig att sitta vackert igen. Som vanligt var jag övertygad om att detta skulle leda till mig död men överlevde. Återigen.

När det var dags för en spritdominerande kusinträff var sjuksyster E tvungen att rycka in och lägga ett förband som tillsammans med två snabba öl fick mig att glömma bekymmer.

Trots detta kunde vackert väder, bad, trevligt sällskap och framförallt E ge mig en underbar semester där jag helt enkelt fick stoppa huvudet i sanden och härda ut. Idag lever jag som vanligt och klarar av min vardag på egen hand.

Far och faxen

Som ett svar på Beatrix Vnunks inlägg kommer här en berättelse om min fars fax-förföljelsemani. Följande inträffade för 7-8 år sedan. 

Min far tycker det är trivsamt att shoppa prylar. Prylarna behöver vanligtvis inte vara av bästa kvalité eller ens nödvändiga. Det viktiga är att ta vara på de tillfällen som, enligt honom, kan ge en bra affär eller då en pryl önskas bli ”funnen”.

Vid det här tillfället gällde det en ”funnen” fin, sällan använd och ensam fax. Under ett par dagar hade pappa haft maskinen under uppsikt och plötsligt inföll sig ett ljuvligt tillfälle tillsammans med väska modell större. Sagt och gjort befann sig maskinen i pappas hem. Detta gav honom möjlighet att på ett, enligt honom, modernt och effektiv sätt beställa varor från Biltema. Via fax. Fantastiskt.

Efter några dagars beställningar blev han lite konfunderad. På mottagna bekräftelser, display och annat syntes ett annat nummer samt ett företagsnamn. Den förre faxägaren. Nu kom svetten. Den förre ägaren måste vara honom på spåren. Faxen sände givetvis signaler av något slag och om inget gjordes skulle det snart knackas på dörren. Faxen kopplades ur. Pappa tog bilen till båten och rodde sedan ut. Väl ute på havet såg han sig omkring innan faxen dumpades ner mot havets mörka botten. Så, nu var han utom fara igen och livet återgick till det vanliga.

Mystiskt ljusfenomen

I påskas då allt blev påsk flydde jag och E till Roslagens pärla för en nypa havsluft. Där installerade vi oss i friggeboden på pappas tomt. Runtom tomten finns ängar, skog och stigar. Ett stenkast från paps bor även min farbror.

Många i min släkt har varit med om mystiska och oförklarliga händelser så som spökerier och annat. Det är inget som jag hör talas om så mycket längre men mitt intresse i ämnet har dock alltid funnits där. Mina kära släktingar är ganska logiska av sig och det ska mycket till (alternativt sprit) innan de överhuvudtaget pratar om något oförklarligt som hänt dem.

Under påskhelgen fick jag höra att min farbror hade sett ett starkt mystiskt sken i skogen. Han hade vaknat exakt klockan 04 för att gå på toa. Från toalettfönstret kunde han se ett starkt lysande sken genom skogen, som tycktes komma från söder. Ljuset var väldigt starkt och alldeles stilla innan det plötsligt bara försvann.

I brist på äventyr i påsklugnet blev det hela intressant och jag passade nyfiket på att fråga ut min farbror om lite detaljer. Kommande natt återupprepandes alltsammans då min farbror återigen vaknat exakt klockan 04 för ett litet toalettbesök. Ett stilla stark sken från söder som sedan försvann/slocknade.

Nu blev det hela riktigt udda. Min första tanke var att det kanske fanns någon utomhuslampa som tändes då ett djur var i närheten om så vore skulle det ju givetvis vara en skrämmande tillfällighet att min farbror vaknar då de hände. Två nätter i rad. På exakt samma tidpunkt.

Nä det blev dags för en liten undersökning. Jag laddade med filmkamera, kikare, varma kläder och filtar. Men, det var ju trots allt påsk och ett par eller sju stärkande drycker hos lillebror var ju oundvikligt. Smått berusad däckade vi några timmar senare men vid 03.30 ringde väckarklockan. Dags att arbeta. Efter att ha lämnat en grymtande E satt jag mig en bit ifrån friggeboden på min väl utplacerade stol med bra vy i vinkel mot farbror hus och utsikt mot söder.

Jag var fortfarande något berusad, extremt trött, rejält bakis och var emellanåt illamående. Klockan blev 04 och skogen var extremt tyst. Inte ett enda ljus från skogen. Klockan gick och händerna blev kalla. Bara tio minuter till. Strax efter klockan 04 tändes lampan i farbror hus. Nu skulle det väl ändå hända. Men, icke. Inte en ljud. Inte ett ljus. Så, nedfrusen och illamående stegade jag stel tillbaka till friggeboden och sökte värme hos en sovande E.

Morgonen därefter mötte jag min farbror ute på gården och han meddelande att ljusfenomenet återigen hade visat sig under natten. Men, nu visste han svaret på gåtan. Något skamset berättade han att det givetvis var månen. En väldigt lågt stående måne med en perfekt riktning mot hans hus och genom skogens alla träd. På så sätt hade den gjort sig helt osynlig för mig där jag satt. Så spännande var det.

Det finns för lite att göra på landet. Jag trivs i stan.

Äggfascination

Färg och form har alltid varit en stor del av mitt liv. På ett eller annat sätt. Redan som barn kunde jag fascineras av formen på en leksaksbil, ett udda omslag på en bok eller en vacker sten. Så nu vid påsk blir jag påmind av en annan lite udda fascination, nämligen självaste ägget. Jag har alltid älskat formen och känslan av att hålla i ett ägg. Ett vanligt hönsägg. Formen, strukturen och färgen är liksom perfekt. Fulländat. Typ.

Problemet är, och har alltid varit, att jag hatar smaken av ägg. Allra helst kokta. Det ger mig rysningar bara att skriva om det. Men, som ett äggfascinerat barn vägrade jag inse detta. Så vid varje påsk förträngdes mitt smakhat och ett inmundigande försök iscensattes men utan några som helst framsteg. Ett kokt ägg utan skal gav mig, bara genom ett försiktigt litet pet, kväljningarna. Jag nästintill kräktes. Udda unge.

Hur som haver tror jag mig veta var denna äggfascinationen kommer ifrån. Som liten skit, kanske fem, fastnade man ibland trött framför tv:n och dess utbud. På den tiden fanns enbart två kanaler så man fick helt enkelt ta det som fanns. Just denna dag hade, med största säkerhet, Utbildningsradion valt att visa ett program om konstverket ”Den nyfödde II” (även kallad ”Ägget”, se bild) av konstnären och skulptören Constantin Brancusi. I programmet diskuterade och analyserade kostverket rejält på djupet och jag satt som fastklistrad. Bilden av denna skulptur sitter sedan dess fast i hjärnan och blir säkerligen hålla sig kvar.

Glad påsk vettja!

Från förr

Som barn ville man ju gärna spexa till det hela emellanåt. Allra helst om det gick hem hos brudarna vilket det gjorde då och då.

Tandberg

I fredags klockan 07.40 satt jag smått nervös i ett otryggt väntrum för en träff med käftis. Mitt första besök på mer än 10 år (förutom mitt tidigare trauma). Och ja jag vet, det är  illa och jag har inte mycket till mitt försvar. Men man kan alltid säga ”bättre sent än aldrig”.

I mina tonår kilade jag rätt stadigt med en större sällskap av tandläkare eftersom jag, som så många andra, fick mina tänder finjusterade med diverse byggställningar. Detta gjorde mig dessvärre inte särskilt härdad och tålig. Icke sa Nicke. Efter att tandställningarna åkt ut sa jag vänligt men bestämt upp bekantskapen. Tack och lov med några års avrundning men det tog dock slut. Att kalla det hela tandläkarskräck är väl att ta i men jag har tidigare ogärna gjort spontana besök hos dessa människor.

På senare år har jag dock känt att det varit dags för ett litet besök. Som gammal rökare och snusare så är det nog ett och annat som behöver fixas. Turen var på min sida och jag fann en tandläkare på bekvämt avstånd. Vuxet tog jag tag i det hela och ringde. Jag fick en lämplig tid och någon dag senare hamnade en hälsodeklaration i brevlådan som skulle fyllas i. Bland annat kryssades dessa rutor i: ”Rädsla”, ”Skam” och ”Ekonomi” men tänk inte på det.

Väl där var ju alla otroligt förstående, trevliga och jag kändes mig snabbt både lugn och trygg. Det var ju fina människor det där som ville mig väl. Han pickade och hackade medan han fick ur sig skumma formler, så som: ”A1, en 7:a, B3, en 6:a”. Det visade sig att jag var en talangfull jävel och hade lyckats odla fram sten!? Det var en så pass fin odling att ordet ”sten” kändes en aning fjuttigt. Vi snackar berg och med ett inflammerat tandkött. Såklart. Men, trots detta så hade jag inte ett enda hål. Tryggt.

Några dagar senare var det dags igen, nu hos tandhygienisten. På grund av mitt berg var det besök ett av sammanlagt fyra. Idag hade jag mitt andra besök och hade smart nog förbeställt en rejäl bedövning för en mer avslappnad timme med borr, sprängning och skrap. Allt gick bra och jag är så otroligt glad, nöjd och lite fånigt stolt för att jag fick arslet ur. Nu ska mina tänder vårdas ömt, var så säkra.

PS. För övrigt hatar jag ljuden av den där jävla sugen. Jag ryser i hela kroppen och jag frågade snällt om den verkligen behövdes.

No more Mr Tops guy

Sedan många år har jag ett lite udda beroende. Jag älskar att topsa öronen och gör det mer än jag har behov av. Det är ju så förbannat skönt men inte direkt något man pratar öppet om.

För några år sedan bodde jag på centrala Södermalm och käre bror bodde då bara ett par tre stenkast ifrån mig. Då hans badrum fick en fuktskada gled han förbi mig varje morgon för att låna dusch. Som kille (läs gärna man) använder man sällan papperskorgen i badrummet men var ändå ägare av en sådan med lock och allt. Det som kastades i denna var ju just mina kära tops och efter något år med daglig användning blir det ju ett gäng.

Min bror, som förhoppningsvis har en mer naturlig relation till tops, lånade denna morgonen en luddig kompis. Efter användning kastade han denna i min soptunna och blev bestörtad och nästan rädd. Min bror funderade givetvis vad i hela friden det kunde vara för fel på mig som var tvungen att använda så mycket tops.

Några vecokor senare öppnade jag mig och berättade om mitt beroende. Vi skrattade gott och jag fortsatte med min tillsynes ofarliga drog.

Min årliga vårförkylning slog till för några veckor sedan. Jag däckade i ett par dagar men sen var det hela överstökat. Trodde jag. Förkylningen packade ihop och flyttade in till mina öronen. Lomhörd värk och vätska. Inte särskilt mysigt. Alls. Efter någon vecka kändes mina öron bra igen. Men bara i några dagar. Det blev en argsint comeback och nu fick då bli ett läkarbesök.

Doktorn gav mig den där stränga fröken-blicken när jag berättande om mitt topsbehov. ”Ja men det är ju så skönt ju”. Hon skrattade lätt till men sedan förklarade hon vuxet att så får man icke göra. Man ska egentligen inte ha några typer av redskap i örat alls. Det irriterar huden och blir lätt infekterat allra helst i kombination med en vårförkylning. Mina diagnos är alltså: hörselgångsinflammation. Hon gav mig ett recept på en klibbig vätska som ska droppas in i öronen. Jag hoppas verkligen det hjälper för jag hör fanimej ingenting.

Så, inga mer tops för mig inte. Nu lunchpromenad.

Måndagsshopping

Hatt är ett väldigt snyggt plagg. Det har jag alltid tyckt. I ungdomens dagar och sökandet efter någon passande identitet hade jag i vissa perioder någon typ av huvudbonad. Dock fegvarianter så som manchesterkepsar med en tillhörande hey you mothafucka-stil, skateboard och en sprayburk i handen. I gymnasiet hittade jag en gammal rock och så småningom även en gubbkeps jag jag använde flitigt. Mestadels för att slippa fixa frillan tidigt på pendlarmorgon.

År 2000 och ganska nyinflyttat i Stockholm hamnade jag på Countryfestivalen i Lida en sommar och blev ju genast imponerad av alla dessa cowboysare med hatt. Även fast denna utstyrsel inte var något för mig så kunde jag inte låta bli att köpa mig en fin kopojkshatt. Denna hatt blev för övrigt symbolen för övertid på kontoret tillsammans med mina kollegor och en discoboll för sena nätter.Nu har det gått några Stockholmsår och jag har inte kunnat släppa tanken på hatt. Till och från har jag testat diverse hattar som antingen inte passat eller funnits i rätt storlek. Igår fann jag

den. Min hatt på Grandpa, Södermalm. Den satt som en smäck och plötsligt kände jag att jag faktiskt passar i hatt. Kan det vara skägget? Vet icke men det är ju skit samma för jag trivs. Vi trivs. Jag och min hatt.

Mitt i detta glädjerus slank det även med att par nya sneakers av bara farten som jag spanat in en längre tid. Glad i hågen rundade vi av med lite indiskt käk och E fick figurera sugarmama.

Manligt?

Min far är 40-talist. Han är en grovarbetande socialdemokrat, har byggt sitt hem och får till stor del sin föda genom jakt och fiske. Han kan hålla bilar i modell Volvo vid liv i mer än tio år. Trots hans egenskaper har jag, hans förstfödde son, missat många av dessa manliga och/eller grabbiga intressen även fast de nu i vuxen ålder kan fascinera mig.

Till att börja med har jag aldrig lyckats odla fram något större bilintresse. Jag har inte en enda avklarad timme i ämnet ”mecka”. Inte heller finns något så meriterande som bilstereokunskap där man tydligen kan lyckas få bilens kaross att skallra om man har riktigt bra bas. Inte heller har jag fått njuta av denna tvångsmässiga jakt på biltillbehör i Blockets fantastiska värld. Allt det där har jag missat och mitt enda bilintresse var mina fyra körlektioner för cirka tio år sedan och att ha en Volvo Duett med gardiner i bak som drömbil.

Sen har vi det här med sport. Många verkar ta för givet att man vill och kan prata sport. Att man kollar resultat på text-tv, aldrig missar kvällens sportnyheter och att man inte kastar den rosa bilagan i Aftonbladet. Så fungerar inte jag. Men i och med mitt liv med E så håller jag sakta på att förändras. Intresset för sportens värld har ökat men det finns väldigt mycket kvar att lära. Detta bevisade sig i helgen då jag tillsammans med E och tre gamla kamrater for till Hovet för att inspektera matchen mellan Djurgården och Färjestad. Det blev en händelserik och spännande match. Jag drogs snabbt med, skrek, blev nervös och buade. Sen hände det. I perioden två bytte de jävlarna planhalva helt utan förvarning eller pedagogisk förklaring. I första perioden hade jag full koll på målet där det skulle göras mål i. Helt plötsligt, i period två, gjordes ett mål i detta mål. Blev givetvis glad och jublade högt. Som sig bör. Jag jublade för fanken åt fel lag. Skammen kom snabbt över mig. Fan. Detta upptäcktes såklart snabbt av de mer kunniga folket jag hade med mig. ”Nej! Fan. Fel lag. Skit. Jag menar åhnej”. Jag hånas än. Något jag får leva med ett tag. Listan kan, dessvärre, göras längre men jag rundar av nu för min egen skull.

Ett litet trauma

Jag höll ju helt på att glömma mitt trauma helgen innan vi for till Budapest. Tisdagen den 17:e september åkte vi till Budapest men dagarna innan blev lite oroväckande. Ganska så precis en vecka innan avfärd började det ömma i en tand. Det var på den översta tandradhusgatan det började värka. Längst in så jag såg inte ett jota. I vanlig ordning körde jag med ignore-taktiken. Inte låtsas om. Det går över. Allt är bara inbillning. Hm men undermedvetet kröp ångesten sakta fram. Ångest över att det var på tok för länge sedan jag gjorde ett litet besök hos tandläkaren. Inte för att jag lider av någon typ av skräck men vi kan kalla det "obehag".

Två nätter senare vaknade jag upp mitt i natten och en rejält smärta i gapet. Eftersom jag även tillhör gruppen som väldigt ogärna intar medicin så fanns inte en Alvedeon hemma. Snabbt tänkt som jag var mitt i naten öppnade jag skåpet där whiskeyn stod. Hällde upp ett ganska stort glas. Svepte, gurglade, svalde och en och annan udda min. Jag kunde i alla fall somna till slut.

Ignore-taktiken fungerade inte alls så bra som jag hade hoppats. Det började bli allvar. En underbar resa stod på spel. Tur att det är ordning på E, hon kom hem till mig på fredagen med "Vårdguiden". Hittade tandakuten och bestämde att om inget mirakel skulle ske under natten drar vi och kollar in min onda tand. Tanden som för övrigt gick av eller åtminstone blev lite trasig för några år sedan. På den tiden fungerade min ignore-taktik och allt blev bra.

Inget mirakel hade skett. Tanden var av ondo och vi for ganska snabbt för att hämta kölappen. Med lapp i handen och lite oro i blicken for vi in till city för att möta upp mams hennes nya man först första gången. Mötet gick ju såklart galant och jag började sakta men säkert förbereda mig för herr tandläkare. Puh, två timmar senare var vi tillbaka och jag fick komma in på stört. Med svettiga handflator gapade jag stort för röntgen. Det var ett stort hål konstaterade assistenten och tanden var inte mycket att hänga i julgranen. Det var dessutom en visdomstand. Inge och ha.

Strax efter kom tandläkaren. En varm och glad kvinna som säkert hade sju barn och en man hon levt med sen hon var 16 år. "Hej hej, det är jag som är tandläkaren". Hon gjorde mig ganska lugn och tog fram sin verktygslådan. Aj! "Hm, ja den där bör vi dra ut men den är lite inflammerad så det kan göra att bedövningen slås ut." Jaha, dra ut en tand utan bedövning!? Just då fick en stor lust att bli rejält berusad faktiskt. Ge mig sprit någon. Snälla! "Vad säger du, ska vi testa och se?", sa hon och log snällt. "Ja det är väl lika bra, låter jag konstigt får du väl sluta helt enkelt." Efter några sprutor och lite väntan började hon hålla på med sina verktyg igen. Jag blev minst sagt förvånad när hon plötsligt sa: "Så där ja, det gjorde väl inte så ont va?" Jag hade inte känt ett dyft och blev genast lycklig och på väldigt bra humör. Smått stolt, skuttandes och bitande på någon typ av torr liten kudde åkte vi hem till E. Där fick jag vila ut och bli väl omhändertagen av underbara E. Hon var med mig. Hela vägen lång. Tack söt. Tack.

PS. Ljud av borren har jag inte större problem med men den där jäkla sugen gör mig till ett nervvrak. Usch jag får verkligen kalla kårar i hela kroppen av den. Jag hatar verkligen den och är mig veterligen släkt med dammsugsmunstycket. Lär mer om det här! DS.

Lyssnar nu på skivan
Clark ”Body Riddle”

Ett lyckligt år

Ja, ett LYCKLIGT år! Ofta kan man erkänna att man är väldigt glad eller är på väldigt bra humör men de gånger men verkligen kan säga att man känner sig lycklig då är livet så där löjligt härligt. Livet har nu varit så där löjligt härligt i precis ett år. Ett år precis igår. Jag och E. Tillsammans. Att man kan trivas så här bra med någon hade jag faktiskt svårt att tro. Vi har så himla kul tillsammans och gör så mycket kul tillsammans. Vi trivs. Det här är på riktigt. På riktigt.
Jag var osäker, enormt singelanpassad och rädd då jag träffade underbara E. Hon kände det jag inte vågade tro på. Hon väntade, höll ut och visste att det var vi. Hon fick stå ut med en trög, fylleringade och undermedvetet förälskad singelkille. Till slut tog jag mitt förnuft till fånga, rev alla hinder och allt blev så rätt. Kändes så rätt. Så underbart. Tack vare E. Tack E. Tack min underbara söt. Jag älskar dig och släpper dig aldrig. Puss!

Snart 30

Känn på den. Den 18:e juni smäller det. Jag blir 30 år. Trettio år. Det är fanimej rätt många år det. Det är ju nu det händer lite intressanta grejer i sin bekantskapskrets. Lite barn dimper ner. Hus köps. Hus byggs! Bygga hus, det är ju helt sjukt, hur fan bygger man ett hus? Det ska fan jag med göra någon gång.

Hur som helst ser jag fram emot det. Jag har levt med min tvåa i allt för många år nu. Att ha en trea först känns lite tyngre. Det är en ålder det. Det kan ju vara så att jag undermedvetet vill samla på mig lite vuxenpoäng också. Kan vara så.

Jaha. Hur ska man vara när man är 30 då? Jag tycker inte det är någon större ordning på mig i vissa vuxenlägen men i det stora hela är jag ju glad och mår fina fisken. Det är ju det viktigaste.

Ska jag egentligen ha en bostadsrätt nu? Vara sambo? Äga ett ICA Kundkort? Ja kanske rent av införskaffa ett litet körkort. Damn. Jag har ju missat och glömt allt det där men jag har storhandlat på Willys i alla fall. Inte illa. Inte illa alls.

Ja just ja sen har jag ju eget företag också. Det måste väl vara värt nåt. Det är ju kul och så. Ekonomi och papper med ansvar. Förresten så är det mitt andra företag. I mina meriter står det faktiskt både VD och styrelseordförande. Ja inte nu längre men det står ju där i alla fall. Vi konkade förvisso men gud så kul vi hade.

Innan konken fixade vi ett stort kontor på söder. Såg inte klokt ut då men vi renoverade det helt själva. Ett lysande minne var när första väggen slogs ner, ej bärande. Sicken tur. Storrenovera ett sunkigt stort kontor gör man ju inte varje dag så vi fattade snabbt ett manligt beslut. Manligt men inte alls så klokt. Första väggen skulle riva med enbart hjälp av våra kroppar. Inga verktyg här inte. En platta öl. Renoveringssugna män med friska armar och ben. Det tog ju några timmar men vi klarade det. Lägg till några extra timmar för allt småspint som tänkte golver efter vårt fina rivningsarbete. Dumtigt men kul.

Ja ja vad ville jag egentligen säga? Jag fyller snart 30 och det ska bli kul. Jäkligt kul. Ingen som helst ångest och fest ska det bli. Ska faktiskt ha födelsedagsfest för första gången och hoppas att mina goda vänner kan komma.

Ett tält i Tanto

Jaha ja. Man vill ju ha en trevlig lägenhet med en rimlig hyra i ett område som åtminstone har ett litet hak där man kan dricka billig pilsner. Så är det ju. Gällande själva lägenheten så jag har inte så höga krav. För att Kenge ska må bra krävs endast: Tak, väggar, fönster, säng, micro och bredband sen är man ju som hemma. Faktiskt.

Nu är det ju så att Stockholm knappast är känt att dela ut sköna lyor till höger och vänster. Man ska ha tur, kontakter eller en jäkla massa stålar. Trist men sant och jag ska verkligen inte klaga. Jag har haft tur, tur som få. Jag flyttade hit för...oj...hm...ja kanske 6 år sedan. Jag skulle börja jobba på mitt dåvarande jobbs Stockholmskontor tillsammans med en annan kollega. Jobbets huvudkontor var då i Uppsala och den staden gillas icke. En liten bäck rinnande genom stadens minicentrum gav mig knappast några större "Till haaavs..."-känslor och var fanns alla sköna sitta-själv-och-dricka-en-öl-och-skissa-på-ett-jobb-hak någonstans? Nej du tack. Ska inte gå in mer på det. Jobbig stad.

Genom min kollegas kontakt fick jag tag på en stor femma i Solna. Jag tackade ja och lyckades, tack och lov prisa gud, få med mig två gamla polare in i lyan. Femrummaren bestod av en hel del vuxensaker så som tvättmaskin, torktumlare, diskmaskin och en dubbelfrys som för övrigt ofta var fyllt med is till alla White Russians. Utöver all denna lyx fanns även två balkonger. Piggt.Efter ett års tid fick man inte njuta av denna lyx men nu fick jag chansen att få njuta av söders rödtjutsglöd och billiga bärs. Jag for akut till Mariatorget. 20 kvadratmeter. Så litet att det gav en pojkrumskänsla men det funkade, söders glöd värmde gott. Nackdelen var dock en hyra på 5000 kr.

I kombination med att vi (jag plus fyra nissar till) startade eget och saker och ting började gå smått utför tog jag beslutet att flytta till kontoret. En stor fin lya på 120 kvadratmeter utan dusch. Tur att jag hade en lillebror i krokarna som ringde sin stackars hårt arbetande bror och tipsade om en dusch då och då. Tack du.Min kollega blev några månader senare beroende av Spraydate när han lämpligt nog fick diskbråck och ryggskott. Framstupa sidoläge, en bärbar dator och Spraydate. Han träffade faktiskt sin blivande fru och de hade åldern inne. De flyttade ihop och jag flyttade glatt in i hans lägenhet. Lägenheten låg mitt emot Medis, Björns Trädgårdsgränd. Still on Södermalm. Tryggt. Söder gillas och känns lite som innerstans på landet liksom. Folk dricker sig fulla och är glada trots något läskigt brev från Kronofogden på dörrmattan. Tokigt men avslappnat tänkt.

Jaha ja, cirka ett år senare. Någon ringer och jag får inte bo kvar. Jobbigt. Jag hade en månad på mig att hitta nåt nytt. Inte helt lätt vill jag lova för vid det här laget hade jag precis konkat med firman och startat en enskild firma. Kul spännande och en del jobb men pengarna låg ju inte och drällde. Hittade till slut en bunker i Brommaplan. Ett källarrum på 12 kvadratmeter. Hm, långt ifrån femman i Solna men va fan då. På´t bara. Jag fick in egen telefon, bredband och en micro, ja till och med ett kylskåp och en kokplatta. Familjen som bodde i huset såg jag inte mycket av och lika bra var väl det: ”Heppåre, hyran. Varsågod. Glad påsk!”.

I början kände jag mig inte speciellt vuxen att behöva bo så där men efter någon månad blev det lite som en koja. Rätt trångt men mysigt. En kanna kaffe och massa jobb så gled ju allt på galant. Härligt. Men. Alla bunkerutrymmen har sin tid, det var dags att röra på sig och än en gång tack vare Spraydate. Min bror hade tidigare blivit dumpad och jag hade gjort min plikt som storebror och försökt hjälp till: ”Spraydate är ju kul, där kan man hänga och slöumgås och ibland kan det resultera i en dejt eller sju.”

Det gick väl för min bror. Han blev kär och mådde toppen och galant och i samma veva som jag hade fått nog av bunkern bodde de i stort sett ihop i brorsans lilla lya på söder.
Lyckan var och tallade på mig igen, brorsans tjej hade sin lya på söder. Nytorget, vilket var ett mycket trevligt ställe. Sköna butiker och man blev rätt snabbt hej-hur-är-läget-kompis med alla på 7Eleven. Inte så bra för ekonomin men smidigt. Jag var ju en singeljäkel då, glad men ingen koll. Häddå.

Jag fick först och främst bo på Nytorgsgatan i två år då brorsans tjej skulle plugga (och låtsas-bo) i Uppsala. Härligt mysigt trevligt, tänkte jag men åren gick så fort och som tur var fick jag förlängt i sex månader men ja nu är det en månad kvar på´t.

Har dock haft turen igen. Igen. Inget Södermalm denna gång men en lya med balkong. På Lidingö. Det känns faktiskt riktigt bra och jag tror jag kommer trivas där alldeles galant faktiskt. Nära underbara E, nära natur, vatten och Lidingö Sjukhus…och en pizzeria. Hallen är rosa men va fan jag är ju kär så det funkar alldeles strålande. E gillade dessutom lägenheten mer än mig och började planera inredning och blommor. Som sagt, jag har i alla fall tak, väggar, fönster, säng, micro och bredband där så jag är lycklig. Det absolut största pluset är ju att jag har Evelina. Med henne i min famn kan jag bo i ett tält (dock helst med regnskydd) i Tantolunden. Man kan ju wappa.

Sköt er och köp en Bag-in-Box Chill Out Lakes Shiraz (nr 22826) i helgen. Billigt och man blir fin i själen. Nu ska jag fortsätta jobba för snart ser ni mig i Cap&Design. Häddå!

Polisväckning

(En berättelse från julen 2005)
Efter en lång och lite seg färd från landet med en stor bag med julklappar kom jag hem till min lägenhet på söder. Hade lite svårt att somna så jag låg och filosoferade en bra tag innan ögonen slöt sig. Efter att ha somnat och sovit riktigt gott vaknade upp kl 11.30 att det ringde på dörren. Orkade först inte öppna men så klev jag upp. Letade rätt på en t-shirt och irrade runt och letade efter ett par byxor i mörkret. Inga linser eller glasögon var på plats heller.

Ringklockan ringde nu ännu mera och mer ihållande så jag bestämde mig för att öppna i kallingarna (och t-shirt i alla fall). När jag sakta öppnade dörren stod där sex stycken allvarliga poliser i uniform.

Om jag nu redan var lite morgontröttsdarrig i kroppen så blev det nu bara värre då de bad mig kliva ut i trapphuset (i kallingarna!). Jag klev såklart ut. Med morgonröda ögon stapplade jag ut från en totalt mörklagd lägenhet. Smått rädd var jag nästan beredd på att ge mig utan att jag gjort ett dugg förutom taget en rejäl sovmorgon.

Efter några sekunder gav mig en tecknad bild på en man i kanske 35-årsåldern med page. Mannen var till synes blond och svenskt utseende. Efter att ha stått och darrat med bilden i handen ett tag så sa de åt mig att jag kunde få klä på mig. De passade även på att fråga mig om jag gillade mörker. Jag sa att jag faktiskt låg och sov när de ringde på. Gick in i lägenheten och drog på mig ett par brallor samt förbättrade min syn med ett par brillor. Mannen skulle tydligen ha bott här sedan februari 2002 (jag har bott här i cirka 2 år) men jag kände inte igenom honom. När det fick reda på att jag bodde i andrahand bad de om legitimation vilket jag darrandes gav dem. Med deras radio anropade de någon central där de snabbt kollade upp mig men tydligen klarade jag mig alldeles galant...puh.

Samtidigt som jag började slappna av såg jag att en hylsa från dörren låg på golvet i trapphuset och jag påpekade detta och en av de allvarliga poliserna sa: "Så där gör man när man vill lyfta av dörren. Du får se till att ha koll på ditt hem."

Efter detta lite smått läskiga möte, och efter att de faktiskt vänligt tackar för sig, flydde jag ner till 7Eleven för att handla en stor latte och cigg (jag som har typ slutat). På vägen tillbaka upp till lyan mötte en gammal tant i trapphuset. Jag frågade henne om de knackat på hos henne med men hon hade mött dem när hon var på väg ut. Hon frågade dem om de var riktiga poliser för hon trodde att det var någon fyllde år eller så. De sa nåt i stil med: "Sssssch, vi smyger lite här." Detta var på våning under mig. Tanten skulle väl säkerligen till Konsum med sina rabattkuponger så hon kilade sen vidare och fick inte reda på så mycket mer än så.

Vad den efterlyste mannen hade gjort vet jag inte men man lär ju hålla lite koll på trapphuset i fortsättningen. Jaha ja det är ju i alla fall kul när det rör sig.

Formgivarjävel

Allt blev så konstigt. Många gånger ärver man ju sina föräldrars intressen i någon form och sina föräldrar har ju säkert sina egna önskemål om vad sina barn ska syssla med som de lite försiktigt försöker framföra emellanåt. Det sket sig för dom kan jag säga. Inte för att de någonsin pressat mig, snarare tvärtom. Men. Min käre far är en 40-talist. En grovarbetare som snart har jobbat på ett kärnkraftverk i 30 år. Han kan laga allt som finns. Hans bilar håller i all oändlighet. En jäkel på att fiska och jaga. Han kan bygga hus och renovera.

Jag må vara duktig på mycket men jag har ju fanimej inte ens körkort. Intresset för jakt eller motorer har aldrig smugit sig på mig. Någon egen lägenhet har jag inte lyckats ordna heller. Så tokigt. Det blev en formgivarjävel av hans son. I hans ögon en sån som jobbar med data. Jag vet inte hur många gånger jag försökt förklara: "Datorn är min penna, jag jobbar med grafisk form. Design du vet".

Jag bor (ett litet tag till) och har bott på Södermalm i Stockholm i några år nu. Att bo på "heta" Södermalm och dessutom vara en "flashig" formgivare kan bli riktigt obehagligt ibland. Då jag möter nya människor dyker ju de obligatoriska frågor upp rätt snart: "Vad jobbar du med då? Var bor du?" Hm ja sen är det ju klart. Många får den där konstiga bilden av en cool formgivare så glider runt och är het i Södermalms coola kvarter. Riktigt så är det ju inte. Visst jag förstår de obligatoriska frågor, ett smart drag för att få igång lite snack men det kan bli jobbigt att svara på ibland.Jag älskar mitt jobb i det stora hela och jag trivs så in i vassen på Södermalm. Nära billigt rödtjut och nära Sjuelvan. Jag är ju inte bara formgivarjävel, jag är ju lat också. Jag säger ofta att jag är en "formgivarjävel", det tonar vissa människors bild på mitt yrke något.

Många av mina vänner (från landet, den gamla goda ligan) kan laga bilar, bygga hus, renovera båtar och fattar precis hur processen går till i ett kärnkraftverk. I deras ögon är jag just en formgivarjävel som gärna väljer matchande plastbestick till pappersduken på midsommar. En sån som är så jobbig att man bara måste snygga till någons meritförteckning eller byta typsnittet på en jobbansökan. Jag är skadad men det är kul faktiskt. Det är ett bevis på att man kan något så det sitter i ryggraden. Min underbara E förstår precis vad jag menar, hon är likadan då det gäller formuleringar, text och ord.

För ett par veckor sedan fick jag och min kontorskollega förfrågan att delta i Cap&Designs "Uppdraget". Man får en designuppgift som ska lösas och detsamma gäller för två formgivare/team till. Det hela kommer publiceras i nästa Cap&Design. Det blir svar på Cap:ens frågor och mitt formgivartryne kommer nog med också. Kul att få fria händer till en seriös uppgift och sedan få jämföra det med andra formgivarhjärnor. Givande var ordet. Inga pengar in men en hel del kreativitet ut och framför allt gratis reklam. Great!
http://capdesign.idg.se/

Uppgiften
Brief: Årsredovisning Storbanken Swe AB
Storbanken vill ha en ny byrå/formgivare som ska göra deras årsredovisningar. Det är ont om tid, de vill ha designmässiga beslutsunderlag senast den 1 mars 2006 kl. 12:00.

Ditt förslag ska innehålla
- Ett förslag på omslag och format
- En sida med tabell (underlag bifogas i excelformat)
- En visuell beskrivning av hur typografi ska hanteras
- Exempel på illustrationsmaner:
• ett cirkeldiagram
• ett stapeldiagram

Storbanken SWE AB är en av landets ledande banker och har en image och identitet som bygger på nyckelorden trygghet, tradition, planering, framtid. De har inga ambitioner att kännas moderna, unga och viga. Vi pratar stabilitet.

De har ingen frontfigur som ska lyftas fram och de har heller ingen ”maskot”.Till deras nackdel ligger att de sedan tidigare uppfattas som ett väldigt manligt/gubbigt företag. De vill med formen på årsredovisningen appellera till kvinnor utan att för den sakens skull kännas som ”en kvinnlig bank”. Unisex är framgång.

Logotyp bifogas
Deras grafiska profil är under utvärdering. Logotypen ska leva kvar, men det finns inga typografiska mallar eller färgpaletter i det grafiska profilprogrammet att hålla sig till vad gäller årsredovisningen.