Hatt är ett väldigt snyggt plagg. Det har jag alltid tyckt. I ungdomens dagar och sökandet efter någon passande identitet hade jag i vissa perioder någon typ av huvudbonad. Dock fegvarianter så som manchesterkepsar med en tillhörande hey you mothafucka-stil, skateboard och en sprayburk i handen. I gymnasiet hittade jag en gammal rock och så småningom även en gubbkeps jag jag använde flitigt. Mestadels för att slippa fixa frillan tidigt på pendlarmorgon.
År 2000 och ganska nyinflyttat i Stockholm hamnade jag på Countryfestivalen i Lida en sommar och blev ju genast imponerad av alla dessa cowboysare med hatt. Även fast denna utstyrsel inte var något för mig så kunde jag inte låta bli att köpa mig en fin kopojkshatt. Denna hatt blev för övrigt symbolen för övertid på kontoret tillsammans med mina kollegor och en discoboll för sena nätter.
Nu har det gått några Stockholmsår och jag har inte kunnat släppa tanken på hatt. Till och från har jag testat diverse hattar som antingen inte passat eller funnits i rätt storlek. Igår fann jag den. Min hatt på Grandpa, Södermalm. Den satt som en smäck och plötsligt kände jag att jag faktiskt passar i hatt. Kan det vara skägget? Vet icke men det är ju skit samma för jag trivs. Vi trivs. Jag och min hatt.
Mitt i detta glädjerus slank det även med att par nya sneakers av bara farten som jag spanat in en längre tid. Glad i hågen rundade vi av med lite indiskt käk och E fick figurera sugarmama.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar