Jag höll ju helt på att glömma mitt trauma helgen innan vi for till Budapest. Tisdagen den 17:e september åkte vi till Budapest men dagarna innan blev lite oroväckande. Ganska så precis en vecka innan avfärd började det ömma i en tand. Det var på den översta tandradhusgatan det började värka. Längst in så jag såg inte ett jota. I vanlig ordning körde jag med ignore-taktiken. Inte låtsas om. Det går över. Allt är bara inbillning. Hm men undermedvetet kröp ångesten sakta fram. Ångest över att det var på tok för länge sedan jag gjorde ett litet besök hos tandläkaren. Inte för att jag lider av någon typ av skräck men vi kan kalla det "obehag".
Två nätter senare vaknade jag upp mitt i natten och en rejält smärta i gapet. Eftersom jag även tillhör gruppen som väldigt ogärna intar medicin så fanns inte en Alvedeon hemma. Snabbt tänkt som jag var mitt i naten öppnade jag skåpet där whiskeyn stod. Hällde upp ett ganska stort glas. Svepte, gurglade, svalde och en och annan udda min. Jag kunde i alla fall somna till slut.
Ignore-taktiken fungerade inte alls så bra som jag hade hoppats. Det började bli allvar. En underbar resa stod på spel. Tur att det är ordning på E, hon kom hem till mig på fredagen med "Vårdguiden". Hittade tandakuten och bestämde att om inget mirakel skulle ske under natten drar vi och kollar in min onda tand. Tanden som för övrigt gick av eller åtminstone blev lite trasig för några år sedan. På den tiden fungerade min ignore-taktik och allt blev bra.
Inget mirakel hade skett. Tanden var av ondo och vi for ganska snabbt för att hämta kölappen. Med lapp i handen och lite oro i blicken for vi in till city för att möta upp mams hennes nya man först första gången. Mötet gick ju såklart galant och jag började sakta men säkert förbereda mig för herr tandläkare. Puh, två timmar senare var vi tillbaka och jag fick komma in på stört. Med svettiga handflator gapade jag stort för röntgen. Det var ett stort hål konstaterade assistenten och tanden var inte mycket att hänga i julgranen. Det var dessutom en visdomstand. Inge och ha.
Strax efter kom tandläkaren. En varm och glad kvinna som säkert hade sju barn och en man hon levt med sen hon var 16 år. "Hej hej, det är jag som är tandläkaren". Hon gjorde mig ganska lugn och tog fram sin verktygslådan. Aj! "Hm, ja den där bör vi dra ut men den är lite inflammerad så det kan göra att bedövningen slås ut." Jaha, dra ut en tand utan bedövning!? Just då fick en stor lust att bli rejält berusad faktiskt. Ge mig sprit någon. Snälla! "Vad säger du, ska vi testa och se?", sa hon och log snällt. "Ja det är väl lika bra, låter jag konstigt får du väl sluta helt enkelt." Efter några sprutor och lite väntan började hon hålla på med sina verktyg igen. Jag blev minst sagt förvånad när hon plötsligt sa: "Så där ja, det gjorde väl inte så ont va?" Jag hade inte känt ett dyft och blev genast lycklig och på väldigt bra humör. Smått stolt, skuttandes och bitande på någon typ av torr liten kudde åkte vi hem till E. Där fick jag vila ut och bli väl omhändertagen av underbara E. Hon var med mig. Hela vägen lång. Tack söt. Tack.
PS. Ljud av borren har jag inte större problem med men den där jäkla sugen gör mig till ett nervvrak. Usch jag får verkligen kalla kårar i hela kroppen av den. Jag hatar verkligen den och är mig veterligen släkt med dammsugsmunstycket. Lär mer om det här! DS.
Lyssnar nu på skivan
Clark ”Body Riddle”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar