2007-01-25

Två år!

Igår var det exakt två år sedan som jag och E träffades för första gången. Två år sedan vi hade vår första dejt. En helt underbar dejt. Det firade vi med ett restaurangbesök på ”Capri” tillsammans med underbar mat, en god flaska rött som rundades av med en gudomligt god latte.

Det var den 24 januari 2005 som jag stod utanför biografen "Park" vid Humlegården. Sansad, lugn och inte alls speciellt nervös befann jag mig på plats cirka 30 minuter innan utsatt tid. Jag kunde i god ro ladda och köpa mig en latte. Efter koffeinintag var det dags för uppdrag ”Känns igen och upptäcka E”. Så kom hon, leendes och söt som få. Det här skulle allt bli en trevlig afton, det visste jag bara.

Eftersom vi inte är speciellt kända för att vara tystlåtna så flöt snacket på galant innan ljuset dämpades och filmen drog igång. Då den fantistiska filmen "En Långvarig Förlovning" var slut ville jag väldigt gärna fortsätta då kvällen var lika ung som trevlig. Trots ett datum före löning och start på en ny vecka bestämde vi oss raskt att fara till Söder för att inmundiga en pilsner eller sju. Vi startade vår måndagsfylla på "August bar & bistro". Ett par kalla och en sjujäkla massa prat, prat om allt, satt jag där och trivdes med ett fånigt leende på läpparna. I min tanke skulle kvällen aldrig ta slut.

Snart blev det dags för miljöombyte och lata som vi var kilade vi snyggt över korsningen mot "Soldaten Svejk". Stället som alltid är fullt hade ett litet trevligt bord för två. Vi slog oss ner. Ölen gled ner i strupen galant och våra samtalsämnen gled in på en djupare nivå. Som sig bör. Efter en tid började vi både tjuvlyssna på de två grabbarna vid bordet bredvid. Vi förstod efter ett tag att även de var på dejt. Den ena verkade vara en rutinerad bög medan den andra knappt hade klivit ur garderoben och var mest orolig för vad hans mamma skulle säga. Detta verkade roa den rutinerade av dem och såg sig både kunna förföra och lära upp. Vad som hände sedan får vi aldrig veta.

Dags för stängning och vi trotsade måndagens vuxna regler för hemgång och hamnade på "Kellys". Mera öl, mera prat, mera närhet för att göra sig hörd genom Kellys höra volym av prat och musik. Snudda ben, lägga hand på arm och samtidigt försöka tala rent utan sludder. Jag hoppades på att framstå som en trevlig prick. En prick värd att se igen.

Stängning. Igen. T-banan hade lyckligtvis slutat gå och min berusning gav mig mod att få fram ord som: "Då sover du hos mig, kom nu!" Jag började lunka hemåt och hörde till min förtjusning ett par tappra steg bakom mig. Jag var glad i hågen. Vilken kväll.

Tack min älskling. Tack för att fortfarande är min. Jag är lycklig. Lycklig som få.

7 kommentarer:

egoegon sa...

Älskar diiiig.

Kentson sa...

Ääälskar dig!

Asahi sa...

Åh, så pluttinuttiga ni e... *myser* Grattis som fan... otroligt kul att det går bra för er! :-D

Kentson sa...

Såklart det går bra för oss och tack du!

annaluna sa...

så otroligt gulligt skrivet!! Blev alldeles tårögd!! Jag känner ju inte direkt dig så bra, men jag vet att Evelina är värd det bästa så då lär du ju vara det!! :)

Sandra sa...

Åhh, vad GULLIGT!! Blir helt rörd när jag läser;)

Kentson sa...

Annaluna: Jag är bäst med E och en riktigt sopa utan henne faktiskt, ingen ordning alls :).

Sandra: Alright, så bra att det uppfattas så då för vi var väldigt fulla och det på en måndag och på vår första dejt...ha ja dte kan fan inte bli bättre.