Jag älskar bullar. Av alla de sorter. Kakor likaså och det är farmors fel. Som pappas förstfödde son blev jag lite bortskämd av min farmor, Kanske som ett tack för att min käre far från det vilda ungkarlslivet till en ordningsam far med körkort och allt. Vad vet jag.Till en början satt jag snällt och någorlunda väluppfostrat vid fikabordet hos farmor. Jag tog en kaka i taget. En av varje sort. Sedan började det bli lite jobbigt. Det räckte ju så klart inte och smygande raskt fick det blev ett eller två varv till. Så där lagom smidigt medan de vuxna pratade om tråkiga saker. Farmor kunde givetvis inte bli arg på en sådan söt liten pojke som mig men för att kunna försäkra sig om att alla fikagäster fick smaka av alla sorter fick jag tillslut ett eget kakfat. En kreativ lösning tyckte jag.
Numera kan jag de vuxna sociala reglerna och vet hur man beter sig vid ett fikabord. Jag hymlar dock inte med mitt kak- och bullintresse som nu spridit sig. Oftast till min fördel.
Förra veckan kom en kund förbi som jag träffat vid två tillfällen då hon haft möte med min kollega. När jag öppnade dörren sa hon: ”Hej, har ni kaffe? Jag tog med mig bullar för du är väl lite av en bulloman?”. Det kan du ge dig fan på.
Okej, håll i hatten: E:s brors frus mamma är en jävel på att baka. Henne har jag bara haft äran att träffa vid ett par tillfällen. Första gången var vid ett kalas och hennes bidrag var nybakade bullar till kaffet. Bullomanen själv var inte sen med att berömma dessa underbara bakverk vilket tydligen uppskattades. Numera levereras ett antal bullpåsar och annat gott bakverk till mig och Evelina via E:s bror. Inte mig emot. Inte det minsta.
Beach på 2000-talet, hejdå!
