Far och faxen

Som ett svar på Beatrix Vnunks inlägg kommer här en berättelse om min fars fax-förföljelsemani. Följande inträffade för 7-8 år sedan. 

Min far tycker det är trivsamt att shoppa prylar. Prylarna behöver vanligtvis inte vara av bästa kvalité eller ens nödvändiga. Det viktiga är att ta vara på de tillfällen som, enligt honom, kan ge en bra affär eller då en pryl önskas bli ”funnen”.

Vid det här tillfället gällde det en ”funnen” fin, sällan använd och ensam fax. Under ett par dagar hade pappa haft maskinen under uppsikt och plötsligt inföll sig ett ljuvligt tillfälle tillsammans med väska modell större. Sagt och gjort befann sig maskinen i pappas hem. Detta gav honom möjlighet att på ett, enligt honom, modernt och effektiv sätt beställa varor från Biltema. Via fax. Fantastiskt.

Efter några dagars beställningar blev han lite konfunderad. På mottagna bekräftelser, display och annat syntes ett annat nummer samt ett företagsnamn. Den förre faxägaren. Nu kom svetten. Den förre ägaren måste vara honom på spåren. Faxen sände givetvis signaler av något slag och om inget gjordes skulle det snart knackas på dörren. Faxen kopplades ur. Pappa tog bilen till båten och rodde sedan ut. Väl ute på havet såg han sig omkring innan faxen dumpades ner mot havets mörka botten. Så, nu var han utom fara igen och livet återgick till det vanliga.