Parkmord

Jag har, så många gånger, promenerat in till Vällingby City. På vägen dit går jag oftast igenom en lummig, fin och ganska stor park. Mixat med träd, gräsmattor, buskar, blommor och promenerande människor. Allt detta är omringat med trevliga få-våningshus a la Svenska Bostäder.

Bilden ovan ger kanske inte det rätta intrycket men mitt i grönskan och med utsikt över parken ligger en lokal som jag bara älskar och som länge stod tom. Dagdrömmande fantiserade jag om vad den skulle kunna användas till och det som raskt dök upp var bland annat; bokcafé, vinbar, ett klassiskt konditori eller varför inte en riktigt bra ungdomsgård.

Stora öppna fönster, fria ytor och mycket kakel och klinkers och det tillsammans med den fantastiska och rofyllda utsikten. På med lite fasadputs en riktigt schysst uteplats samt några hängmattor i skuggan med tillhörande bord. Så såg mina drömmer ut och blev näst intill lyrisk då jag såg att en renovering påbörjats och att den inom kort skulle få utnyttjas.

Men, min besvikelse blev enorm då den fasansfulla upptäckten var att en trist, hemskt, känslolös, kall, kal, tråkig, ångestgivande och glädjedödande tandläkarjävel installerade sig i grönsken på denna lummiga och lugna del av Vällingby. Ve och fasa! Sådant här måste ju vara straffbart på något sätt? Förargelseväckande beteende, parkmord, miljöförstöring eller varför inte brott mot mänskligheten? Jävla samhälle.

Hälsokontroll

Det blir en hård dag idag. Om cirka 30 minuter sitter jag antagligen hos tandläkaren och skäms över återodlad tandsten. Jag kommer sedan skamset fly hemåt för hemmajobb fram till 14.30 då det är dags för återbesök hos läkaren. Det blir förhoppningsvis en positiv presentation av tidigare tagna prover samt ett span på mina jobbiga blåsor som nu äntligen börjat ge upp.

Tandläkarbesök 3 av 4

Efter att ha kommit hem från en underbar resa i Wien, vilket jag återkommer om senare, så var det dags för en fortsättning hos tandläkaren. Tid för bergsprängning igen. Detta var besök nummer tre och endast ett besök kvarstår innan mina tänder är sprillans igen. Det är ju synd att påstå att dessa besök är särskild billiga men som min tandläkare sa vid mitt första besök: "Nu när du sparat i över 10 år så kan du gott kosta på dig lite tandvård igen". Kan ju inte annat än hålla med och jag tycker faktiskt att det är värt varenda krona.

Vid dagens besök var jag bara tvungen att fråga hur det kändes att ha en patient som mig. Jag menar, det måste ju vara ganska kul att få spränga, borra och skrapa bort tandsten när det faktiskt är så pass mycket och att man verkligen ser skillnad efteråt. Slarvigt jämförde jag det med få städa när det är riktigt stökigt hemma. Det är ju faktiskt lite roligare när det rasslar till i dammsugarna trots allt. Hon skrattade lite och instämde. Kul att man kan glädje någon med en rejäl tandstensodling.

Nu är det enbart halva underkäken kvar, den högra sidan för att vara exakt och jag funderar på att dokumentera det hela med ett litet foto. Blir det bra kommer en liten före- och eftervisning.

Tandberg

I fredags klockan 07.40 satt jag smått nervös i ett otryggt väntrum för en träff med käftis. Mitt första besök på mer än 10 år (förutom mitt tidigare trauma). Och ja jag vet, det är  illa och jag har inte mycket till mitt försvar. Men man kan alltid säga ”bättre sent än aldrig”.

I mina tonår kilade jag rätt stadigt med en större sällskap av tandläkare eftersom jag, som så många andra, fick mina tänder finjusterade med diverse byggställningar. Detta gjorde mig dessvärre inte särskilt härdad och tålig. Icke sa Nicke. Efter att tandställningarna åkt ut sa jag vänligt men bestämt upp bekantskapen. Tack och lov med några års avrundning men det tog dock slut. Att kalla det hela tandläkarskräck är väl att ta i men jag har tidigare ogärna gjort spontana besök hos dessa människor.

På senare år har jag dock känt att det varit dags för ett litet besök. Som gammal rökare och snusare så är det nog ett och annat som behöver fixas. Turen var på min sida och jag fann en tandläkare på bekvämt avstånd. Vuxet tog jag tag i det hela och ringde. Jag fick en lämplig tid och någon dag senare hamnade en hälsodeklaration i brevlådan som skulle fyllas i. Bland annat kryssades dessa rutor i: ”Rädsla”, ”Skam” och ”Ekonomi” men tänk inte på det.

Väl där var ju alla otroligt förstående, trevliga och jag kändes mig snabbt både lugn och trygg. Det var ju fina människor det där som ville mig väl. Han pickade och hackade medan han fick ur sig skumma formler, så som: ”A1, en 7:a, B3, en 6:a”. Det visade sig att jag var en talangfull jävel och hade lyckats odla fram sten!? Det var en så pass fin odling att ordet ”sten” kändes en aning fjuttigt. Vi snackar berg och med ett inflammerat tandkött. Såklart. Men, trots detta så hade jag inte ett enda hål. Tryggt.

Några dagar senare var det dags igen, nu hos tandhygienisten. På grund av mitt berg var det besök ett av sammanlagt fyra. Idag hade jag mitt andra besök och hade smart nog förbeställt en rejäl bedövning för en mer avslappnad timme med borr, sprängning och skrap. Allt gick bra och jag är så otroligt glad, nöjd och lite fånigt stolt för att jag fick arslet ur. Nu ska mina tänder vårdas ömt, var så säkra.

PS. För övrigt hatar jag ljuden av den där jävla sugen. Jag ryser i hela kroppen och jag frågade snällt om den verkligen behövdes.

Ett litet trauma

Jag höll ju helt på att glömma mitt trauma helgen innan vi for till Budapest. Tisdagen den 17:e september åkte vi till Budapest men dagarna innan blev lite oroväckande. Ganska så precis en vecka innan avfärd började det ömma i en tand. Det var på den översta tandradhusgatan det började värka. Längst in så jag såg inte ett jota. I vanlig ordning körde jag med ignore-taktiken. Inte låtsas om. Det går över. Allt är bara inbillning. Hm men undermedvetet kröp ångesten sakta fram. Ångest över att det var på tok för länge sedan jag gjorde ett litet besök hos tandläkaren. Inte för att jag lider av någon typ av skräck men vi kan kalla det "obehag".

Två nätter senare vaknade jag upp mitt i natten och en rejält smärta i gapet. Eftersom jag även tillhör gruppen som väldigt ogärna intar medicin så fanns inte en Alvedeon hemma. Snabbt tänkt som jag var mitt i naten öppnade jag skåpet där whiskeyn stod. Hällde upp ett ganska stort glas. Svepte, gurglade, svalde och en och annan udda min. Jag kunde i alla fall somna till slut.

Ignore-taktiken fungerade inte alls så bra som jag hade hoppats. Det började bli allvar. En underbar resa stod på spel. Tur att det är ordning på E, hon kom hem till mig på fredagen med "Vårdguiden". Hittade tandakuten och bestämde att om inget mirakel skulle ske under natten drar vi och kollar in min onda tand. Tanden som för övrigt gick av eller åtminstone blev lite trasig för några år sedan. På den tiden fungerade min ignore-taktik och allt blev bra.

Inget mirakel hade skett. Tanden var av ondo och vi for ganska snabbt för att hämta kölappen. Med lapp i handen och lite oro i blicken for vi in till city för att möta upp mams hennes nya man först första gången. Mötet gick ju såklart galant och jag började sakta men säkert förbereda mig för herr tandläkare. Puh, två timmar senare var vi tillbaka och jag fick komma in på stört. Med svettiga handflator gapade jag stort för röntgen. Det var ett stort hål konstaterade assistenten och tanden var inte mycket att hänga i julgranen. Det var dessutom en visdomstand. Inge och ha.

Strax efter kom tandläkaren. En varm och glad kvinna som säkert hade sju barn och en man hon levt med sen hon var 16 år. "Hej hej, det är jag som är tandläkaren". Hon gjorde mig ganska lugn och tog fram sin verktygslådan. Aj! "Hm, ja den där bör vi dra ut men den är lite inflammerad så det kan göra att bedövningen slås ut." Jaha, dra ut en tand utan bedövning!? Just då fick en stor lust att bli rejält berusad faktiskt. Ge mig sprit någon. Snälla! "Vad säger du, ska vi testa och se?", sa hon och log snällt. "Ja det är väl lika bra, låter jag konstigt får du väl sluta helt enkelt." Efter några sprutor och lite väntan började hon hålla på med sina verktyg igen. Jag blev minst sagt förvånad när hon plötsligt sa: "Så där ja, det gjorde väl inte så ont va?" Jag hade inte känt ett dyft och blev genast lycklig och på väldigt bra humör. Smått stolt, skuttandes och bitande på någon typ av torr liten kudde åkte vi hem till E. Där fick jag vila ut och bli väl omhändertagen av underbara E. Hon var med mig. Hela vägen lång. Tack söt. Tack.

PS. Ljud av borren har jag inte större problem med men den där jäkla sugen gör mig till ett nervvrak. Usch jag får verkligen kalla kårar i hela kroppen av den. Jag hatar verkligen den och är mig veterligen släkt med dammsugsmunstycket. Lär mer om det här! DS.

Lyssnar nu på skivan
Clark ”Body Riddle”