Plåster på såren

För fyra-fem veckor sedan dök det upp några små vårtliknande blåsor på mina händer. De kändes igen och eftersom de aldrig har inneburit några problem så var det inget jag funderade över. Men, denna gång var som ingen annan.

Blåsorna växte rejält, ökade i antal och kliade som få. Placeringen av dessa bidrog raskt till öppna sår som vägrade läka. Blod, var och kli drog ner på vardagens tjo och tjim. Så, efter att ha varit man och vägrat gå till doktorn med mina treveckorssår, tyckt synd om mig själv och lagt ner en hel del pengar på plåster bokade jag till slut tid hos min husläkare. Dels på grund av mina skräckfilmshänder, dels för att få en allmän hälsokontroll.

Min nonchalanta husläkare såg mig som en jobbig, hypokondrisk och sönderstressad egen företagare. Hon kastade ett slarvöga på mina stackars händer och skrev ut en kortisonsalva. Såja lilla gubben. Jag framhävde min oro med plusmenyn innehållande tidigare skavanker och konstigheter. Då togs blodprov, fick veta att mitt blodtryck var något högt och blev bokad på återbesök inklusive EKG. Hett!

Efter några dagar platsade mina händer i Oscarsbelönad spatterfilm. Utan plåster på fick jag barn att gråta och tanter att svimma. Att vuxet hälsa kunder välkomna fick utebli. Det blev som dags för ett drop-inbesök. Vid receptionen visade jag upp mina alster; ”Men gud, vad har du gjort?”. 

Jag hade turen att få min husläkare som denna gång förstod allvaret. Mycket tack vare en ung läkarstudent som för henne var av stort intresse passade givetvis på visa upp sig helt enkelt. Lite av en snusktant helt enkelt. Det togs sårodling, tvättades och jag plåstrades om. Jag blev betrodd en burk antibiotika och nu har mina sår börjat läka. Tryggt.