2009-10-05

Ett berg av plast


Det må vara sedan gammalt men något är fel på mig. Inget allvarligt men ack så irriterande. Jag vägrar nämligen att ta hem mina matlådor från kontoret. Detta av okänd anledning. Mig veterligen tar normalt och friskt folk hem sin använda matlåda redan samma dag. Jag väljer dock att ignorera dem, fullständigt, och istället bygga ett mindre berg av plast. Sakta men säkert. Som tur är ligger köket under mark och mitt udda beteende är därmed dolt för kunder och annat viktigt folk. Idag efter en liten men effektiv pik från kollega packades en kasse som nu står, med viss hemlängtan, intill min jobbväska. Finns det medicin för detta och bör jag, återigen, ta ett snack med min husläkare?

4 kommentarer:

Beatrix Vnunk sa...

Jag vet. Vissa saker vill sig inte bara...
Jag brukar vara rent lysande på att släpa med mig privat litteratur till jobbet som aldrig får följa med hem.

Kentson sa...

När fan ska man bli vuxen? Någonsin? Vill man det? Egentligen? Jag tvivlar. Verkar förjävla trist. Bok och matlåda, känns rätt vuxet trots allt.

Anonym sa...

Haha! Har också matlådeproblematiken o jag vet inte heller varför det känns så jävla onödigt att plocka med sig skiten hem. Men som tur är har jag också en vänlig arbetskamrat som packar kassar åt mig o ställer vid mina stövlar så jag inte skall missa det. Men då måste jag ändå vänta ngn dag m att ta hem kassen för jag vill ju inte att hon skall "vinna" liksom... Mystiskt! // Ida

Kentson sa...

Haha, sånt där är ju både bra och jobbigt...mest för en själv då. Blir ju trots allt att någon får ta på sig mamma-rollen men man vägrar ju bli sonen liksom :). Mystiskt.