Under det senaste året har mitt behov av ett givande analogt liv vuxit till sig rejält. Mina tankar vad det gäller digital fotografering är inte speciellt höga längre. Att, kostnadsfritt, massproducera bilder för att sedan ta för givet att någon av dessa kommer duga för en publik visning, och då oftast på datorskärm, är ju så långt ifrån foto som konstform som man kan komma.
Jag minns tiden då jag frivilligt hängde i ett syrefattigt mörkrum och sakta såg mina bilder väckas liv. Hantverket var så påtagligt. Processen, kunskaperna och förberedelserna var väldigt viktiga för att få en riktigt bra bild. Och förbannat givande.
Dessutom har min vilja att börja illustrera sakta men säkert tagit fart. Som barn, tonåring och minivuxen satt jag ofta med penna och papper vid skrivbordslampa på kvällarna. Utan mål och utan krav. Man skapade bara. Något som var mer på riktigt. Liksom. Jag saknar det.
År 2010 måste bli analogkonstens år. Så, som en förberedelse för detta har jag under några veckor ångat upp ett intresse för Polaroid-fotografering. Rejält. Efter timmar av surfande efter information, inspiration och fakta har jag nu blivit otroligt sugen att på att köpa mig en vacker pjäs.
Är det kanske så att jag har fått en det var bättre för-kris eller ska jag satsa helhjärtat och investera i en retrosnygging som ger mig äran att skapa bilder för 25 kronor styck men med ett oändligt analogt värde?
