Het atlet

Eftersom jag var en ensam stackars gräsänkling förra veckan så rubbades min vardag något. För att dämpa tristessen och den kusliga tystnaden av att E inte höll låda och dansade runt hemma så vardagslyxade jag en kväll med lite hemkörningsmat. Tydligen var jag inte värd denna körning med bara ett mål fet mat så det fick bli två. En kebab med ris där jag toppade med en Mexicana pan-pizza som, observera, sparades till lunch dagen efter. Ack så gott men hej hej tjockis.

Dagen innan blev det grilla av på husbåt med diverse alkohol. Full. Somnade på golv. Sent dagens efter vaknade jag och kollegan och begav oss med trötta steg mot city. I strålande sol. Längs vattnet. Det blev både, latte, glass och läsk innan vi befann oss i stan igen. Nu mådde jag bra. Tryggt. Hem och jobba!

I fredags natt blev allt som förr igen. E kom hem och var nästan oförskämt pigg och glad. Hon ville mer än gärna visa upp alla sina inköp för en utmattad för detta gräsänkling. Sedan somnade vi bums och gav oss sedan en fortsatt lugn, skön och solig balkonghelg. Vi toppade alltsammans med en shoppingrunda i Vällingbys heta galleria K:fem. Ny jacka plus två nya tröjor.

Igår gav E mig omedvetet dåligt samvete. E hade bestämt sig för att träna och när jag försiktigt petade på min kropp så var det visst något som den med behövde en dos av. Så, klart grabben ska ut i spåret. Lilla spåret. Givetvis. 2,5 kilometer ska man väl greja. Hej då kebab, hejd då pan-pizza!

Laddad till tusen följde jag den gula lilla-spåret-markeringen och tänkte: ”Jag ska orka springa hela rundan, jag spelade ju för fan fotboll i min ungdomens dagar”.
Jag kämpade hårt och det gjorde ont både här och där. Efter en tid blev jag dock något besviken då jag tvingades att promenera och andas lite på kortare sträckor. Efter min löpning på liv och död var äntligen målet nått och då gick det ju upp för mig, jag hade valt att följa fel färg. Det blev en halv mil och en nära-döden-upplevelse istället för en härdad tur på 2,5 km.

Jag: het atlet. Jag vet.