Under det senaste året har mitt behov av ett givande analogt liv vuxit till sig rejält. Mina tankar vad det gäller digital fotografering är inte speciellt höga längre. Att, kostnadsfritt, massproducera bilder för att sedan ta för givet att någon av dessa kommer duga för en publik visning, och då oftast på datorskärm, är ju så långt ifrån foto som konstform som man kan komma.
Jag minns tiden då jag frivilligt hängde i ett syrefattigt mörkrum och sakta såg mina bilder väckas liv. Hantverket var så påtagligt. Processen, kunskaperna och förberedelserna var väldigt viktiga för att få en riktigt bra bild. Och förbannat givande.
Dessutom har min vilja att börja illustrera sakta men säkert tagit fart. Som barn, tonåring och minivuxen satt jag ofta med penna och papper vid skrivbordslampa på kvällarna. Utan mål och utan krav. Man skapade bara. Något som var mer på riktigt. Liksom. Jag saknar det.
År 2010 måste bli analogkonstens år. Så, som en förberedelse för detta har jag under några veckor ångat upp ett intresse för Polaroid-fotografering. Rejält. Efter timmar av surfande efter information, inspiration och fakta har jag nu blivit otroligt sugen att på att köpa mig en vacker pjäs.
Är det kanske så att jag har fått en det var bättre för-kris eller ska jag satsa helhjärtat och investera i en retrosnygging som ger mig äran att skapa bilder för 25 kronor styck men med ett oändligt analogt värde?
4 kommentarer:
Lustigt, bara för någon dag sedan satt jag hemma hos en gammal fotograf som gnällde om att "Ja mina gammla pollar får man ju aldrig användning av igen".
Säg åt honom att sälja dem till mig eller spara och vårda ömt, de kommer till användning igen det är jag rätt säker på :).
Jamen jag kan bara hålla med. Bravo!
Fint och härligt! Jag inbillar mig att du ser positivt (väldigt) vad det gäller mina funderingar på inköp av Polaroidkamera :)
Skicka en kommentar