Utmanad

Jag har blivit utmanad av Fia

Regler: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit "tagna" och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

"Underliga" saker om mig:
1. Jag är rädd och känner ett stark obehag inför sugande ljud som exempelvis dammsugaren eller när dörrar öppnas på en buss.

2. Jag är inte på något sätt särskilt pedant men älskar att vika saker fint, allt från tvätt till papper som ska läggas i kuvert.

3. Jag har en fruktansvärt dålig simultanförmåga. Ett exempel var när jag glatt cyklade och plötsligt försvann min koncentrationsvärld av ett mobilsamtal. Hastigt och ovetandes trycktes min hand hård mot handbromsen. Ett akrobatiskt skådespel med tillhörande skrubbsår uppstod. Ytterligare ett exempel finns här!

4. Jag har en tendens att sova väldigt underligt. Mitt i natten kanman finna mig på rygg med ena benet i 90 graders vinkel med knät mot taket. På mitt knä finner man min andra fot med mitt andra knä som stöd mot sängen.

5. Jag älskar tops. Inte för att jag har skitiga öron på nåt sätt, för de hinner de aldrig blir, utan för att det är så otroligt skönt. En tops i örat och jag spinner som en katt.

6. Jag kan omöjligt sova med fötterna under täcket. Då kan jag med nöd och näppe andas. Inte för att jag på något sätt är klastrofobisk av mig men min mardröm vore att vakna upp bakis iklädd strumpor i en stängd sovsäck. Det har hänt en gång och kommer aldrig mer hända.

Grattis älskling!

Hem ljuva hem

iktigt så här tomt är det inte i nuläget. Vår nya underbara lägenhet är fortfarande inredd med ouppackade flyttlådor men sakta men säkert börjat vi få ordning.

Vi känner oss redan hemma och stortrivs. Årstiden gör att att man känner sig lite stressad över att få det riktigt fint möblerat på balkongen men först blir det något vi båda längtat efter, ett köksbord och fina stolar. No more sitta i fosterställning för att få i sig mat från soffbordet.

Vi är fånigt lyckliga. Jag och E.


Översta raden fr. vänster
1. På väg mot vår nta lägenhet, 2. Entren med blick mot köket/vardagsrummet, 3. Bild tagen från vårt "dressing room" in till vårt sovrum, 4. Balkongdörren och dörren in till vårt "datarum".


Understa raden fr. vänster
5. Köket med en liten köksö, 6. Ena delen av vår enorma balkong, 7. Datarummet och i bakgrunden syns lite av köket.

Äntligen! (mobilblogg)

Är just nu i min och E's nya lägenhet. Vi är lyckliga som få.
I morgon flyttar vi in...

Snart packad!

Ja men jäklar! Nu börjar det känns tryggt och fint. Idag ar jag ignorerat allt jobb som ska göras och bara varit hemma och packat, kastat och organiserat lite. Jag har till och med bestämt i vilka kläder jag ska flytta med. Det får bli min fina t-shirt med Elvis på och kortbyxor för dte kommer bli en sjujäkla slit kan jag tro. Två lyor blir en.

Kiosk-kungen fick min gamla espressobryggare och ett par gamla datahögtalare. Han såg sund, rund och nöjd ut. Det skulle inte förvåna mig om han börjar sälja latte nu när jag drar.

E är på väg och då blir det städningen så mycket det bara går sen ska vi runda av med den gudomligt goda kebaben i bröd på Pizzeria Orscar. En sån fest!

Latteliv

Jag har blivit så duktig. Vaknar tidigt och går upp, hör och häpna. Visserligen kan det hela bero på att det är massor att stå i för tillfället. Flytt och allt vad det innebär plus en storm av jobb.

Efter att vecklat ut mig ur sängen så brukar jag vanligtvis piggna till relativt snabbt men väl på buss och t-bana börjar sömnen ta över igen. Det finns bara en lösning för mig då. Jag kastar mig in på Coffeehouse by George och får ur mig min vanliga fras "En stor latte att ta med tack!". Min hjärna behöver inte ens arbeta för att de orden ska komma ur min mun.

Den senaste tiden har jag nästan tyckt det varit pinsamt att handla där varje morgon eftersom det nästan alltid är samma person som tar emot denna enormt viktiga beställning. Så är det inte längre. Damen bakom disken har numera gjort saker och ting mycket lättare på morgonen. Hon säger min inövade fras med ett svagt frågetecken på slutet, allt jag behöver få ur mig numera är ett tack sen kan jag börja jobba igen.

För övrigt är jag så otroligt ivrig och lycklig att snart få bli sambo med underbara E i vår underbara lägenhet vid en underbar grönska. Allt är nästan packar och klart och även fast det är mycket projekt i loopen som det så hemskt brukar kallas glider det på ganska friskt framåt. Det går bra nu. Återkommer med flytt och samboliv. Häddå!

Påsken avklarad

Det blev en väldigt bra påsk. Klockan 16.30 satt vi alla på bussen på väg mot lugnet, havet och stugan. Det var jag och E tillsammans med Little J och hans päron. J skötte sig fint hela resan och sågade timmer i stort sett hela tiden. När vi började närma oss vaknade han till och behövde roas vilket inte var så svårt. Att stå i pappas knä och blicka ut mot det rullande landskapet var nog i hans ögon helt fantastiskt. Framme vid färjelägret blåste det nordanvind så vi trivdes mer än bra väl inne i stugan några minuter senare.

Helgen bestod av mat, vila, långa promenader, fotografering och en stor dos J. Den lille parveln stod konstant i centrum. Till och med när han sov. Närmare 200 bilder togs med min nya kamera och E frågade med jämna mellanrum och jag var en stolt, glad och nöjd ägare till min nya kamera. Svaret blev ett fånigt ja varje gång.


Solen sken nästan hela den långa fredagen men kylan fick en att piggna till. Det lokala fiket var tyvärr igenbommat och det fanns inte mycket till liv i den lilla hamnstaden den dagen. Då skymning kom tog vi oss glatt lite vin eller öl medans J:s farfar stekte aborrfilé. Godare fisk finns fanimej inte. Lite kokt potatis, hårt bröd och öl så satt man där och var en lycklig lantis igen.

I lördags var äntligen det lokala fiket öppet och vårt sug efter en livsglädjegivande latte var enormt. Vi kom tydligen försent. Några småkakor och ett par wienerbröd var allt som fanns. Inte ens mjölk till kaffet fick man lyxa med. Något bittra fick vi i oss kaffet och njöt av värmen till stängningsdags.
Senare efter lite påskmat dundrade minsta lillebror in smått berusat och föreslog att vi skulle komma in till honom på lite sprit och förfest. Så fick det bli. Till och med J var med och tycktes trivas med musik och ståhej. När den yngre brodern med bihang drog sig vidare kände min snart 31-åriga kropp att den behövde sömn. Den behövde vara utvilad till nästkommande dag då det återigen bjöds på påskmat hos mams.


Klockan 15.25 var det dags för hemfärd men helgen var inte slut än. Senare på kvällen var det dags för konsert på Mosebacke. Det var E:s käre göteborgarväns band Hanif som drog oss dit och som plus fick vi även se Anna Järvinen och Little Red Snapper. Skönt kväll och skön musik tillsammans med latte, öl och en liten drinkare på slutet. Ett par timmar senare somnade jag och E ovaggade.

Påsk

Om precis tre och en halv timme sitter jag på bussen på väg ut till havet och landet. Det ska bli piggt, glatt och härligt. Det blir jag, E och Little J med päron som kommer skumpa runt på krokiga väger i en cirka tre timmars färd. Vid ankomst väntar lilleminstebror och pappan. Familjärt värre och på söndag blir det middag med mamman innan hemfärd.
Jag längtar och det ska blir skönt med lugn, hav och vila. Att Little J ska med är ju ett stort plus. Med nya kameran i min ägo ska det fotograferas och dokumenteras.

Så pigg påsk på er!

Rost är snyggt

Mitt fotointresse började i gymnasiet och har hållt i sig sedan dess. Jag hade turen att få gå den gamla skolan vilken innebar många svettiga timmar med syrebrist i mörkrummet. Både i skolan och hemma. Toaletten brevid mitt pojkrum luktade kemikalier och hade syre för max 2 timmar efter att ha tejpat igen skarvarna. På den tiden använde jag mig av pappas gamla analoga och totalt manuella systemkamera men fick senare en alldeles egen Minolta med ett extra zoomobjektiv att gå loss på.

Idag är ju det mesta digitalt och man har blivit latare. Visst är det smidigt man har å andra sidan tappat lite charm. Trots detta är det nu dags för en digital systemkamera efter att ha tagit nästan 10 000 bilder med min lilla Canon IXUS. I kväll blir jag ägare till an Canon EOS 350D och jag lämnar glatt över min IXUS till E. Kör så det ryker älskling.

Jag har fotograferat det mesta men av någon anledning älskar jag rostiga gamla motiv och har alltid gjort, gärna i kontrast till natur eller något annat vackert. I fortsättning kommer det nog visas fler bilder här.

Little J går på utställning

Numera fyra månader gammal har little J nu redan hunnit med att vara kulturell. Söndagen den 18 mars klockan två mötte jag och E upp brors lilla familj med little J i spetsen. Något nyvaken gäspande han stort ett antal gånger innan han med stora ögon blev buren runt på Jesper Walderstens utställning på Kulturhuset. Walderstens unika och snygga alster imponerade nog inte J:s konstnärliga sinne utan det var nog snarare det härliga ljuset som reflekteras i det inramade glaset. Det härliga ljuset fanns tyvärr inte på utställning nummer två, Sally Mann. Hennes vackra fotografier fick little J att känna sig mindre road och tanken på mat blev allt mer intressant. Han fick till sist som han ville och mamma satt i ordning ett amningstält av pappas jacka. Han var nöjd, glad och lycklig.

När sista droppen var drucken lyftes han i upp igen. Han såg trött ut. Nästan berusad men det gick snart över då vi vandrade vidare till Kulturhuset fik på våning två. Little J som numera är en så pass stor och stabil liten människa sattes i en barnstol och roade sig själv med att banka bord ett tag. Vi vuxna njöt av bakverk och nygjord latte. Något som J snart tyckte var på tok för trist. Pappa fick efter en kort tid vandra runt med den lille för att få honom på glatt humör igen. Att sitta still är inget vidare. Han fick spana ner på alla små människor på Sergels Torg i stället. En hit. Det dreglades och sprattlades med benen av ren förtjusning.

När vår fikastund var över packades han snyggt ner i den varma liggvagnen. Några sekunders gnällande övergick raskt till djup sömn. Vi passade då på att ta en liten promenad till Fältöversten. Det var kallt men uppfriskade och vid Karlaplan T-banestation var det dags att ta farväl. Vi försökte kika ner i J:s lilla bo där han rutinerat hade lagt sina små händer över ögonen så han kunde sova ordentligt. Det enda vi såg var en tungt andandes liten mun. Han hade det bra.

Kontorsinvigning!

I morgon, eller snarare senare idag, ska jag med mina kontorsvänner ha invigning för vårt nya kontor. Det ska bli otroligt kul men en smula trångt. Närmare ett femtiotal personer kommer att komma och de på en yta av 25 kvadratmeter rum. Får de bara lite rödtjut så kanske folk kan komma varandra lite närmare.
Så, denna vecka har varit ganska intensiv med finlir och fix för att få kontoret alldeles färdigt och fint. När jag åkte från kontoret för ungefär en timme sedan satt två stackare och försökte få ordning på gardinlängderna. De såg lagom lyckliga ut.

Tidigare i veckan, dock lite sent påtänkt, kom vi på att vi så klart ska ha illustrationsporträtt på oss alla för att pryda våra väggar. Det var bara att sätta fart och porträtt nummer fyra blev klart bara någon timme innan min sista t-bana skulle gå.

Nu innan säng ska jag raka mig och förbereda kläder inför i morgon. Jag är så himla trött. Önska mig lycka till! God natt!

Snut i skyn

Polisen är ett kommande tema i mitt liv. Igår blev det lite action a la Cops. Glada i hågen med mättande magar satt jag och E i min soffa framför tv:n. Det var dags för Uppdrag Granskning som skulle handla om mutskandalen gällande försäljning av stridsflygplanet Gripen. Skulle kunna bli intressant.

Vi satt där i godan ro men upptäckte snart att jag hade svårt att koncentrera mig. Något störde mig och min usla simultanförmåga. Utanför befann sig en flackande polishelikopter med sökande strålkastare. Skenet svepte återupprepat runt omkring mitt hus och Uppdrag Granskning ignorerades raskt.

Likt en nyfiken pensionär stod jag klistrad vid kökfönstret i hopp om lite amerikansk polisserieaction. Våld är något jag vanligtvis är emot men just i denna stund ville jag så gärna se rutinerade poliser snyggt rullandes på marken med dragna vapen och kanske en och annan replik som "I said down on the ground, down on the ground mister!" eller varför inte "Die mothafucka. diiie!". Riktigt så dramatiskt blev det ju inte.

Efter några minuter dök en polisbil upp som under nästkommande 30 minuter skulle morsa på ytterligare två polisbilar. Män med händer på sina hölster spanade runt mitt grannhus tvärs över gatan. Gick in i portar, kom ut. Blåsljus varvat med något förvirrade uniformmänniskor som inte riktugt visste var det skulle leta. En och annan förbipasserande samtalade och pekade. Till och med en schäfer var på plats. Trots denna cirkus gav det mig tillslut ingen som helst action eller underhållning. Lite surt fick jag sätta mig till rätta i soffan igen efter att ha missat i stort sett hela Uppdrag Granskning.

Nu blir det till att leta information om detta på nätet. Vad letade dem efter och vad fasen hade egentligen hänt? Det borde vara lag på att poliser dagen efter en sådan här händelse glatt lämnar ett litet informationsblad till alla nyfikna grannar så man kan sova som folk.

Nytt illustrationsporträtt

Sjuksyrra

Stackars stackars E! I fredags började hon som smått klappa ihop vid 17-tiden och sen gick det bara utför. Feber, hosta, snuva, näsblod ja hela paketet. Hon har inte mått bra. Inte bra alls. Feber, svettas, frossa och feber svettas, frossa. Jag fick göra mitt bästa och ta på mig rollen som sjuksyrra. Köpa godis, breda på mackor, laga mat och allmänt pyssla om. En trivsam roll trots att det inte var kul att se E så matt och så slut som hon var.
Igår, måndag, fick jag ta mig ledigt för vård av sjuk fru. Det kanske är något man ta få ersättning för? Får kolla det. Tyvärr var jag tvungen att åka in till kontoret idag för att hålla ställningarna en stackars E ligger fortfarande hemma hos mig och snorar. Hoppas hon snart blir bra igen. Får ta och köpa saltlakrits på vägen hem. Hon brukar kunna piggna till något då.

Det tar sig!

Snart börjar det kännas som ett färdigt och värdigt kontor. Det tillkommer detaljer, möbler och annat krusidull i mån av tid, org och lust. Än så länge har jag tyvärr suttit här mycket själv då mina kära kontorsvänner inväntar vårt bredband som förhoppningsvis kommer på fredag. Jag stjäl uppkoppling av någon stackars svagbegåvad granne så länge.

Bildbeskrivning (från vänster till höger):
1) Min arbetsplats. 2) TV på svängarm samt hall. Kokvrå till vänster och toalett till höger. 3) Utsikt över Odenplan. 4) Bok hylla och vår sköna soffa. 5) Nära T-banan så in i vassen.