Bravad från förr 1

Denna bravad inträffade våren 2001. Tiden då jag var relativt sprittny som 08-bo och kände mig inte allt för tryggt i denna nya stora farliga stad. Att ha någon gåendes bakom mig en sen kväll gav illa kvickt syner av rån, hån och misshandel. Jag undvek även att stå nära kanten till tunnelbanespåret eftersom det var där som psykopaterna höll till. Ni vet de där som knuffas. Läskiga typer.

Hur som haver, kalendern visade den 30 april och planen var att traditionsenligt åka till min hatstad Uppsala för att berusa mig på gator, torg och parker. Trots detta hat gav staden mig en känslan av trygghet då det varit mitt hem i många år innan storstadsflytt. I Uppsala kunde man bli rejält berusad utan att bekymra sig om sitt liv. Klockan tuppen klev jag upp för att kunna njuta av lyckodryck under så många timmar som möjligt. Det var så man tänkte. Då. Min gode vän A hade precis fått ett bra jobb med bra lön och passade på att tillfredsställda sina materiella behov samt förlänga penis med en ny och modern BMW.

Trots mitt klena intresse för bilar kunde jag glädjas av den snabba färden till partajstaden. Vi parkerade i ett bostadsområde alldeles intill vår gemensamma vän och nattuppehälle. Jag kan kvickt sammanfatta dagen och kvällen med att det var som alla andra sista april i Uppsala. Man satt i parker, blev på tok för full, vimlade runt på stan, gjorde bort sig och hann med ett och annat rushus.

Senare på natten begav vi oss mot nattens bäddar. Jag och A. Vi nådde bostaden före ägaren och alla andra som vi tappat bort under dagen och kvällen. Som tur var hade vi A:s fina nya bil att vila i. För att krama ur det sista ur våra alkoholpåverkade hjärnor lösta vi ett och annat världsproblem medan vi sakta halkade ner i våra sköna säten.

Plötsligt vaknade jag till. Det var morgon och ensamt i bilen. Mitt huvud värkte i takt med att solen började täcka sitt allt mer varma glimmer över bilen. Efter ytterligare ökad temperatur satt jag mig upp för att kliva ur bilen. Det var lättare sagt än gjort. Bilen gick inte att öppna. Inga manuella lås här inte. Modernt ska det vara. Fjärrkontroll och hi-tech. Givetvis hade jag fylleringt slut på mobilens batteri så vad göra? Bilen var ju ljusår ifrån en hederlig gammal Volvo med manuella spakar för öppnade av dörr alternativt vindruta. Det började bli väldigt varmt nu. Smått panikartat såg jag löpsedlar svischa förbi: "Ung man död i het bil". Jag måste ut. Nu. Jättenu.

Hysteriskt började jag måtta med fotsulorna mot bakrutan och tänkte även i ett ögonblick att jag kanske kunde imitera en ruta som kraschas för att på så sätt få igång billarmet. Svårt att bemästra. Ont i huvudet. Måttade återigen med foten och sparkade till. Rejält. Inget hände. Stumt. Varmt.

Efter några jobbiga minuter dyker väldigt gammal tant upp med en väldigt gammal hund men risken att skrämma damen till döds fick mig att istället att försöka andas lugnt och tänka om. Tiden gick och temperaturen steg då det plötsligt, till min stora lycka, dök upp en bil som parkerade på tryggt avstånd. Då en man klev ur bankade jag panikartat på rutan och skrek klassiskt ”Hjääälp!”. Han ryggade tillbaka och såg först ytterst skeptisk ut men mina bedjande ögon gav resultat. Han stegade fram och jag fick pinsamt förklara att jag omöjligt kunde ta mig ut från denna moderna bil samt att jag var en smula törstig. Sedan förklarade jag nervöst att min vän antagligen befann sig sovandes i en lägenhet i huset bakom och att det förhoppningsvis stod Eriksson på dörren. Vilken våning var jag osäker på. Mannen förklarade lugnt att han skulle se vad han kunde göra. Ett svar som för mig kändes oroväckande nonchalant ty mitt liv stod på spel men såg ändå ljuset i tunneln. Mannen försvann in i byggnaden och efter tre minuter, långa som dygn, såg jag min käre vän skrattades på en balkong en trappa upp. Kort där efter drack jag öl, vatten och rökte ett litet paket Marlboro Light. Jag var vid liv. Och lite full. Härligt. Mysigt. Trevligt.